Igår var vi iväg o på pulkaåkning/korvgrillning med barnen och johan. Vi tog med oss kameran men det visade sig att batteriet var dött så det blev inge fotande där inte. Bara massa mentala bilder som skall sparas i hjärnan och plockas upp vid valda tillfällen.

På kvällen bjöd vi hit dom på lite hemmagjord pizza som var sådär, men hungriga som vi var åt vi upp precis allt och på det blev det lite marängglass *mumma*
Kul var det iaf, riktigt kul och komma ut och faktiskt göra något produktivt.. mina nyinköpta termobyxor kom sig väl till pass och det enda jag frös om var tårna, skumt nog. Men nu har jag iaf termobyxor när jag ska ut o gå, hoho

Jag har funderat på det här med val, mentala val, ovaksamma val och genomtänkta val.
Och jag antar att det är sant, oavsett hur man än vänder och vrider på det, i slutändan så vill man bara vara hos den som får en att skratta. och det är jag <3

Efter gårdagens maffia kollande och svull-ätande av mer eller mindre ALLT är jag ganska seg idag som ni kan förstå..hoho Fick ner en massa ost och vin och mat och choklad *ofcourse*.
Dagen går i söndags-tecknet och vi har inget speciellt inplanerat.. Broder kanske kommer över en sväng idag för jag sa att vi skulle städa hans bil, det är välbehöveligt..hehe.. men förutom det så är det en lungt regnig dag.. Ska nog ta o ringa upp mamii en sväng och sedan höra av mig till farsgubben =)

cya

Första dagen utan söt och jag kan redan känna hur migg nackbitande-öronnaffsande-puttapåmittinatten beroende börjar växta till sig och jag börjar bli galen. Att bita en pälsboll är inte samma sak som att bita i min söt, för när jag biter söt så slipper jag få munnen full med hår och söt smakar godare än pälsarna..

Min superhjälte, min idol, mitt allt är min mamma. Allt hon har gått igenom och endå kämpar hon! Varje gång hon får höra något som hon inte gillar så slänger hon upp ett stort FuckYou finger till hela världen och gör det bra igen. Hom kämpar för allt hon har för att visa världen att hon inte tänker lägga sig ner och dö, inte utan en rejäl figh iaf!
Varje dag kämpar hon och varje dag som hon kämpat får hon kämpa ännu mera.
Och här sitter jag i lilla sverige och klagar över att jag inte kan köpa den där väskan som jag vill ha...
..näe det är inte riktigt så illa, men ibland känns det som det.

Människan har ett inbyggt beroende över att må dålig, att tvinga sig själv att känna skulld.
Arvssynden är ingen synd persay, utan det är skulld. Skulld över allt som vi igentligen skulle göra men inte gjort. Alla de telefonsamtal vi skulle göra men inte orkat. Allt som vi inte orkar göra omvandlas automatiskt till skulld och ångest.
Och från modersmjölken blir vi matade med frasen: -det finns ALLTID dom som har det värre.
och visst finns det det! Men vi måste oxå få må dåligt någon gång. Alla måste någon gång i livets cirkel få lägga sig ner på marken, med benen i luften och skrika som en 4 åring och framför allt så måste man inte ha någon egentlig anledning till det. Ibland måste man helt enkelt få må dåligt.

Och jag vill vara där med henne. Jag vill hålla henne i handen som hon gjorde med mig i så många barndomsminnen.
Jag vill sätta henne i mitt knä, stryka henne över håret och säga att allt kommer att bli bra igen.
Jag vill kunna hålla om henne, torka tårarna och ge henne all styrka hon behöver. Ge henne ett litet gossedjur som jag fick en gång för många månar sedan, ett litet uppstoppat djur som ger henne all kraft och ork.
Men det går inte.

Jag vill ta all min ledig tid och sätta mig på planet ner till frankrike bara för att kunna dra ut henne till De Panne och ta en överbetald kopp kaffe och tillhörande sockerkaka.
Jag ska pussla på mitt schema och kräva ett julschema a.s.a.p så jag vet hur jag kan göra över jul. Jag vill kunna ta ledigt i januari och en gång till när det blir dags. och jag ska.

För är jag inte hennes dotter? Har jag inte samma efternamn? och har inte jag lika stor rätt att visa hela världen ett stort F-U finger och lägga mig ner på marken o gapa o skrika?
klart jag har!

Men inte idag.. Inte nu..
...För det finns dem som har det värre....

För lite mer än ett år sedan hade tanken att vakna upp och se samma ansikte år ut och år in skrämt skiten ur mig.
Inte ens Jason skrämmde mig lika mycket som när något sa det där fasansfulla K order (kärlek), och så fort någon började forma ordet "gillar" på sina läppar sprang jag med benen på ryggen fort som fan därifrån.
Jag tänkte inte fel, för jag hade lite rätt endå.

Tänk på alla "första" som man missar,
Första blicken, första känslan, när man kollar in i den andres ögon och för första gången känner värmen.
Man kan aldrig se någon som man gjorde den där första gången, det ögonblicket är föralltid förbi.
Så varför skulle jag vilja ha det? Varför skulle jag vilja vakna upp med samma människa år ut o år in och ständigt se hans ansikte när jag kan leva på alla "första"?

Detta var för lite mer än ett år sedan, BP som vi kallar det *BeforePhilip*, och idag ställde jag mig frågan igen: Varför skulle jag vilja vakna upp varje dag o se hans ansikte för resten av mitt liv?
Svaret var enkelt:- för att han ser mig som jag är, i all min ensamhet och han är fortfarande kvar.
För att varje morgon när jag sätter mig på sängkanten och trugar för att han ska komma upp och han öppnar ögonen och ser på mig är det som om han ser på mig för första gången.
För att han låter mig sitta ensam i sovrummet med mina djupa tankar utan att säga ett ord.
För att han älskar mig oavsett vad jag gör.
För att han förstår hur viktigt det är för mig att alltid ha kaffe.

..För att han låter mig somna på hans bröst samtidigt som jag krampaktigt håller hårt om honom och somnar till hans hjärtslag, även fast jag vet att han inte är superduper förtjust i det.

Jag skulle ge upp en livstid av "första" för att föralltid få vara hos honom, för jag vet att han skulle göra detsamma för mig.

Vi skulle städa igår, men istället åkte vi till willys med bror för att handla. Fruckost på Burger King efter det och sedan brummade vi ner till varberg för att träffa Paappii, Ammi och deras fosterson (min låtsaslillebror, fosterbror, vad kallar man det?). Han var naturligtvis nervös, och det var jag med men allt gick super. Igår var en dag då allt mer eller mindre klickade. För första gången nådde jag fram till Ammi på ett helt nytt sätt. Jag berättade om mamma, vad som hänt och hur jag hanterar det och hon förstod på ett sätt som ingen innan har gjort. Hon höll mig inte i handen, sa inget speciellt men jag visste att på något sätt så kände hon det jag känner. Jag nådde henne på ett helt nytt plan och vad jag hittade var en människa som faktiskt förstod mig, hur jag känner inför allt.
och allt detta på bara liten kort stund, jag undrar om hon kände det oxå. på något sätt så tror jag det.

Lillkillen är 11, den åldern som jag anser är jobbigast, jag gillar juh inte barn. Men han är en tuff grabb, jag såg något hos honom, vet inte vad, och när vi åkte fick jag en så stor bamsekram att jag trodde jag skulle svimma!
Killen har aldrig träffat mig innan, men det fanns en koppling där, något som förenade oss båda. jag vet inte vad det var men jag kände det.

Brorsan följde med oss hem och satte upp dom sista hyllorna, nu kan älskling äntligen få upp alla sina cd skivor!
Känns så skönt när man blir färdig med något här. det är trots allt vårat hem.

På kvällen tog jag mitt illamående och huvudvärken och gick o la mig tidigt och söt masserade mina fötter i en timma för att lindra. Vi pratade om allt som händer runt omkring, vi diskuterade varför och hur och mamma och allt annat och för första gången tror jag att han faktiskt förstod mig. Han satte ord på sina tankar och jag lyssnade, tog till mig hans ord som om dom var min bibel och förklarade, vände på hans ord för att förklara hur min sida är och än en gång fick jag svar på hur underbar han är min älskade.
Hur olika vi tänker, men hur lika vi i grund och botten är.
Vi diskuterade familjer, släkt och vänner. Varför jag inte ber om hjälp förränsd et är försent och jag vet att han såg något nytt i mig. Bortsett från huvudvärken var gårkvällen något av det ordinära. Och något har lyfts ifrån mitt bröst, mina andetag känns inte längre lika tunga och ångestfyllda. Jag är inte hel, långtdärifrån, men jag börjar bli mer medveten om saker runtokring mig. alla människor som säger och säger att dom vet, att dom finns där. Vart fanns dom när jag behövde dom?

Jag är inte bitter för jag hr lärt mig tidigt, jag är inte arg eller besviken, för jag vet att det är så världen ser ut. Så varför ska jag vara bitter?

"-Är det inte konstigt, tycker du, att på snart 6 års tid, att under hela denna tiden som detta pågått, har jag inte fått ett enda telefonsamtal, inte ett enda kort, mail, sms eller röksignal ifrån min släkt. Ifrån dom som kallas sig min familj. Under hela denna tiden är det ingen av dom som frågat hur jag mår, om jag behöver hjälp eller om jag bara vill sitta tyst i ett rum tillsammans med någon bara för att få känna gemenskap. Är det inte ironiskt hur dem enda människorna som genuint brytt sig, som frågat utav ren undran och inte för att dom måste, frågat mig hur jag mått och faktiskt brytt sig om mitt svar? Är det inte ironiskt hur människor kallar sig för min familj, min släkt, hur dom säger att dom finns där för mig men inte ens kan höra hur jag egentligen mår? Är det inte konstigt, att dessa människor som faktiskt bryr sig inte är min släkt, min familj eller vet något om mig alls. Att detta är människor som kommer in för bara en kort stund i mitt liv och ser mig som jag verkligen är? utan att känna mig alls?"

När det väl gäller är man ensam, det vet jag sedan länge, för man har så mycket egna problem att man inte orkar kolla sig omkring för att se att man inte är ensam. Man orkar inte längre ta sig tiden till alla andras problem.

Igår var en helt ny dag för mig, idag känns det om än lite lättare. Jag måste ventilera mig, inte bara för mig älskade utan även någon annan stannns. Jag har inte 600kr att spendera på ventilation, men har dock något som många inte har, totala främlingar som tar sig tiden till att stanna upp i vardagen och fråga mig hur jag igentligen mår och det är jag tacksam för!
Även om svaret aldrig kommer ändra sig, för alla andra människor kommer jag alltid att må bra, för jag vill inte tynga ner dom med mina problem. Det får man inte göra, det vet jag, man tar hand om sig själv.
och för första gången i mitt liv har jag någon som bryter emot alla regler, som sätter sig ner och masserar mina fötter i en timma för att visa att han är där, som lyssnar och tänker, ventilerar och stannar kvar.
utan att jag behöver betala 600kr för en timma

Älsklingen har åkt till Trelleborg och jag är hemkommen ifrån jobbet och satsar på en helkväll med mig själv. Laddat upp med film, ensamble cést tout, massa frukt, té och annat smått o gott.
Gjort ansiktsmask och smörjt in mig med Brazilian nut creme så nu luktar jag underbart!
Kvällen äger jag, för imorgon tuffar jag iväg till nya marker. <3

Planerade idag på jobbet, planerade hur de närmaste dagarna kommer att se ut. För jag vill veta ALLT in i minsta detalj!
Funderar på att börja med en liten bok igen, skriva ner saker som när jag jobbar, vad vi ska äta, om vi ska ut o gå osv osv. Jag behöver sådant för att hålla mig motiverad. För att jag inte ska tappa stinget helt. Jag strävar hela tiden efter at tplanera in mitt liv så att jag , när jag äntligen är ledig, verkligen kan vara just, LEDIG. Så jag planerar.
Jag planerade att komma hem, väga pälsar, rensa toalådor, dricka the och äta mackor till kvällsmat och naturligtvis städa. Muttrande om det där j*vla städandet hela tiden, det tar ALDRIG slut!

Och så kom jag hem..

och möttes av en rakad älskling (pga ett sår på hans haka har han inte velat raka sig på ett tag and I don´t blame him), fast inte helt rakad utan han har lite skägg kvar. Jag gillar det!
Och så kände jag lukten av mat, hemalagad mat och gick in i köket.
och såg..ja.. Ett färdigdukat bord med levande ljus, kyld vin och musiken som strömmande genom högtalarna. Och älsklingens röst som sa att maten var färdig och som genom ett vindslag hade min tristess till livet försvunnit. Allt som jag visste var tvunget till att göra var spårlöst borta och hade bytts ut mot honom med stort H. killen jag vet att jag ska bli gammal med!


En gång frågade mina folk omkring mig när jag skulle växa upp, skaffa pojkvän och ett liv som inte innehöll Sex, Drugs, Roch n´Roll och jag svarade:
NEVER EVER settle for anything less then fairytale butterflyes.
Jag står vid det än idag, och jag kommer aldrig nöjja mig med något mindre! och älskligen ger mig mina sago-fjärilar i magen varje gång jag ser på honom. det är så jag vet hur det kommer att bli.