Vi skulle städa igår, men istället åkte vi till willys med bror för att handla. Fruckost på Burger King efter det och sedan brummade vi ner till varberg för att träffa Paappii, Ammi och deras fosterson (min låtsaslillebror, fosterbror, vad kallar man det?). Han var naturligtvis nervös, och det var jag med men allt gick super. Igår var en dag då allt mer eller mindre klickade. För första gången nådde jag fram till Ammi på ett helt nytt sätt. Jag berättade om mamma, vad som hänt och hur jag hanterar det och hon förstod på ett sätt som ingen innan har gjort. Hon höll mig inte i handen, sa inget speciellt men jag visste att på något sätt så kände hon det jag känner. Jag nådde henne på ett helt nytt plan och vad jag hittade var en människa som faktiskt förstod mig, hur jag känner inför allt.
och allt detta på bara liten kort stund, jag undrar om hon kände det oxå. på något sätt så tror jag det.

Lillkillen är 11, den åldern som jag anser är jobbigast, jag gillar juh inte barn. Men han är en tuff grabb, jag såg något hos honom, vet inte vad, och när vi åkte fick jag en så stor bamsekram att jag trodde jag skulle svimma!
Killen har aldrig träffat mig innan, men det fanns en koppling där, något som förenade oss båda. jag vet inte vad det var men jag kände det.

Brorsan följde med oss hem och satte upp dom sista hyllorna, nu kan älskling äntligen få upp alla sina cd skivor!
Känns så skönt när man blir färdig med något här. det är trots allt vårat hem.

På kvällen tog jag mitt illamående och huvudvärken och gick o la mig tidigt och söt masserade mina fötter i en timma för att lindra. Vi pratade om allt som händer runt omkring, vi diskuterade varför och hur och mamma och allt annat och för första gången tror jag att han faktiskt förstod mig. Han satte ord på sina tankar och jag lyssnade, tog till mig hans ord som om dom var min bibel och förklarade, vände på hans ord för att förklara hur min sida är och än en gång fick jag svar på hur underbar han är min älskade.
Hur olika vi tänker, men hur lika vi i grund och botten är.
Vi diskuterade familjer, släkt och vänner. Varför jag inte ber om hjälp förränsd et är försent och jag vet att han såg något nytt i mig. Bortsett från huvudvärken var gårkvällen något av det ordinära. Och något har lyfts ifrån mitt bröst, mina andetag känns inte längre lika tunga och ångestfyllda. Jag är inte hel, långtdärifrån, men jag börjar bli mer medveten om saker runtokring mig. alla människor som säger och säger att dom vet, att dom finns där. Vart fanns dom när jag behövde dom?

Jag är inte bitter för jag hr lärt mig tidigt, jag är inte arg eller besviken, för jag vet att det är så världen ser ut. Så varför ska jag vara bitter?

"-Är det inte konstigt, tycker du, att på snart 6 års tid, att under hela denna tiden som detta pågått, har jag inte fått ett enda telefonsamtal, inte ett enda kort, mail, sms eller röksignal ifrån min släkt. Ifrån dom som kallas sig min familj. Under hela denna tiden är det ingen av dom som frågat hur jag mår, om jag behöver hjälp eller om jag bara vill sitta tyst i ett rum tillsammans med någon bara för att få känna gemenskap. Är det inte ironiskt hur dem enda människorna som genuint brytt sig, som frågat utav ren undran och inte för att dom måste, frågat mig hur jag mått och faktiskt brytt sig om mitt svar? Är det inte ironiskt hur människor kallar sig för min familj, min släkt, hur dom säger att dom finns där för mig men inte ens kan höra hur jag egentligen mår? Är det inte konstigt, att dessa människor som faktiskt bryr sig inte är min släkt, min familj eller vet något om mig alls. Att detta är människor som kommer in för bara en kort stund i mitt liv och ser mig som jag verkligen är? utan att känna mig alls?"

När det väl gäller är man ensam, det vet jag sedan länge, för man har så mycket egna problem att man inte orkar kolla sig omkring för att se att man inte är ensam. Man orkar inte längre ta sig tiden till alla andras problem.

Igår var en helt ny dag för mig, idag känns det om än lite lättare. Jag måste ventilera mig, inte bara för mig älskade utan även någon annan stannns. Jag har inte 600kr att spendera på ventilation, men har dock något som många inte har, totala främlingar som tar sig tiden till att stanna upp i vardagen och fråga mig hur jag igentligen mår och det är jag tacksam för!
Även om svaret aldrig kommer ändra sig, för alla andra människor kommer jag alltid att må bra, för jag vill inte tynga ner dom med mina problem. Det får man inte göra, det vet jag, man tar hand om sig själv.
och för första gången i mitt liv har jag någon som bryter emot alla regler, som sätter sig ner och masserar mina fötter i en timma för att visa att han är där, som lyssnar och tänker, ventilerar och stannar kvar.
utan att jag behöver betala 600kr för en timma