För lite mer än ett år sedan hade tanken att vakna upp och se samma ansikte år ut och år in skrämt skiten ur mig.
Inte ens Jason skrämmde mig lika mycket som när något sa det där fasansfulla K order (kärlek), och så fort någon började forma ordet "gillar" på sina läppar sprang jag med benen på ryggen fort som fan därifrån.
Jag tänkte inte fel, för jag hade lite rätt endå.

Tänk på alla "första" som man missar,
Första blicken, första känslan, när man kollar in i den andres ögon och för första gången känner värmen.
Man kan aldrig se någon som man gjorde den där första gången, det ögonblicket är föralltid förbi.
Så varför skulle jag vilja ha det? Varför skulle jag vilja vakna upp med samma människa år ut o år in och ständigt se hans ansikte när jag kan leva på alla "första"?

Detta var för lite mer än ett år sedan, BP som vi kallar det *BeforePhilip*, och idag ställde jag mig frågan igen: Varför skulle jag vilja vakna upp varje dag o se hans ansikte för resten av mitt liv?
Svaret var enkelt:- för att han ser mig som jag är, i all min ensamhet och han är fortfarande kvar.
För att varje morgon när jag sätter mig på sängkanten och trugar för att han ska komma upp och han öppnar ögonen och ser på mig är det som om han ser på mig för första gången.
För att han låter mig sitta ensam i sovrummet med mina djupa tankar utan att säga ett ord.
För att han älskar mig oavsett vad jag gör.
För att han förstår hur viktigt det är för mig att alltid ha kaffe.

..För att han låter mig somna på hans bröst samtidigt som jag krampaktigt håller hårt om honom och somnar till hans hjärtslag, även fast jag vet att han inte är superduper förtjust i det.

Jag skulle ge upp en livstid av "första" för att föralltid få vara hos honom, för jag vet att han skulle göra detsamma för mig.