Var inne i staden igår och tog en fika med min underbara man, och så hittade vi en otroligt söt liten almenacka till mig och jag har lovat mamma, söt och mig själv att det inte ska gå överstyr igen. men jag behöver en almenacka i papper, jag behöver skriva. Men en aolmenacka ska inte bli 5 som innan. Jag tänker inte skriva in minsta lilla sak. Jag ska vara duktig, jag ska inte gå tillbaka för jag är inte samma människa längre.

Kommer till jobbet och blir uppringt av mamma i ren panik, Lina ska till akuten och någon måste ha barnen. Slänger mig ibilen och hämtar upp barnen, åker tillbaka till jobbet och placerar dom på min jacka ute på lagret. Där får dom sitta tills jag jobbat färdigt, och det gör dom. För när det verkligen gäller så är dom trots allt mina änglar, och dom kommer ihåg allt jag lärt dom. Berit, den underbara Berit byter tid med mig så jag kan gå vid halv 7. Hem, försöka fcå i barnen något att äta, borsta tänder och sedan börjar den långa nattningsperioden.
Barnen sov inte mycket inat, jag betydligt mindre och min älskade knappt alls.

Men dom fick amerikanska pannkakor och lönnsirap till fruckost, dom är mätta, nöjda, små barn med borstade tänder och nu är dom hemma hos sin mamma igen.
Det var kul sålänge det varade. Dom kommer alltid vara mina små jävulsungar, hos mig kommer dom aldrig att bli större, aldrig att växa upp och jag kommer ALLTID att ställa upp på dem! Oavsett läge, timing, sjukdom.
Dom är mina små små ungar. och jag kan inget annat än att ge dem all min odödliga kärlek.