här händer det inte mycket.. så fort jag kommer hem till Sverige så försvinner bloggandet ut i perefferiet..
Det ligger någonstanns där ute tillsammans med städandet och allt annat *måste-göra*...
Jag har snöat in mig på SATC serien, igen.. och alla minnen kommer tillbaka.. all ångest kommer i stötar men jag måste ta mig igenom det. ju mer jag gör det, desto mindre blir ångesten. tror jag.. hoppas jag..

Det fanns en tid i mitt liv då jag var hon och han var han och deras historia är min, fast utan det lyckliga slutet och fina klänningar. Utan bra citat och folket runtomkring mig.
Alla tror dom vet, alla har sina egna teori om saker. Men ingen av dem stämmer. För jag sa aldrig något. Jag berättade aldrig hur det igentligen var. mitt fel eller inte..det är så det är.
Det var en annan tid, jag är lycklig nu, ingen tvekan om saken. Men ibland måste man gå tillbaka, ställa sig mitt på memorylane och gå igenom allt som hände. Alla saker som sas, alla saker som sårade. allt som gick fel.
Ibland måste jag ta mig igenom det, igen, igen och om igen för att kunna titta frammåt.

Det blir bättre om ett tag, när jag gått igenom allt, igen, och kan blicka frammåt så blir det bättre.
men innan dess så kommer jag fortsätta vara i min egna lilla bubbla..och tänka..